Det går inte en kväll utan att jag tänker på sönderstyckade barn i diskmaskinen, ugnen, tvättmaskinen. Ruttnande brända lik bakom varje hörn. Sinnesjuka mördarpsykopater som vill sy ihop mig med ett gäng turister eller kedja fast mig i en grisfarm och klippa av mina hälsenor. Kameror bakom spegeln, i avloppen, i ventilationen. Hemlösa vettvillingar under sängen som ska gripa tag i mig. Galna tanter med yxor. Spöken. Onda småbarn. Listan kan göras lång.

Det jag vill komma till är att jag bara inte kan slappna av, när jag ska gå hem på kvällarna ibland är jag så rädd så jag gråter. Jag kan gå med 112 intryckt på mobilen hela vägen hem och alltid leta efter närmaste hus att springa in i ifall det kommer en galning.. Jag vågar inte alltid tvätta ansiktet innan jag ska sova för att jag är rädd att nån ska dyka upp bakom mig. Jag vågar inte alltid duscha när jag är ensam hemma eftersom ingen hör mig när jag skriker. Jag vågar knappt röra mig för att jag är så rädd. Vad ska man göra åt detta? Det är jobbigt. Nu ser jag inte skräckfilm längre, jag klarar inte ens trailers eller bilder, de sätter igång hemska tankar. Jag har insett att det skadar mig psykiskt. När jag har skrivit detta inlägg har jag varit rädd hela tiden, sett mig om varannan sekund och lyssnat efter ljud. När jag pratar om det blir jag rädd, känner hur det kryper i mig av rädsla. Ska man söka hjälp för såna här problem eller?